Spelrecension: The Last of Us [PS3]

Inlägget "Spelrecension: The Last of Us [PS3]" publicerades på DynamicMan.net

Ett bra spel, om än inte perfekt.

1. Plus och minus i korthet

+ Naughty Dog bryr sig om handlingen i sina spel.
+ De kvinnliga karaktärerna är inte klyschiga våp.
+ Överlag bra postapokalyptisk stämning.
+ Givande multiplayer.

- Det skulle gå att göra mer av storyn och karaktärerna.
- Närstridssystemet är löjligt simpelt.
- Poänglösa quicktime events stup i kvarten.
- Uppenbar tevespelskänsla skadar stämningen ibland.

2. “Uncharted med zombies”?

The Last of Us kan vara ett av det nyss gångna årets mest hypade spel. Naughty Dog har ju tidigare gjort Uncharted-serien, som många menar är bland det bästa man kan uppleva i spelväg i dagsläget. Ett “Uncharted med zombies” har alltså stått högt på många personers önskelista, och jag har varit en av de som verkligen sett fram emot detta spel. Det första som måste sägas klart och tydligt i den här recensionen är alltså detta: The Last of Us är inte Uncharted.

Uncharted-serien är populär tack vare sin blandning av halsbrytande actionscener, plattformsklättrande som gör en höjdrädd, traditionellt tevespelsskjutande, lagom lättsmälta pussel och en underhållande Indiana Jones-doftande handling som det lagts åtminstone ett modikum av energi på – vilket man tyvärr inte kan säga om alla spel.

I The Last of Us finns till att börja med inga pussel. Visst, ibland måste du hitta en stege, eller flytta något annat några meter så att du kan klättra upp dit du ska. Men att kalla dessa scener för pussel vore att devalvera ordets värde alltför mycket. Sällan behöver du gå mer än ett par steg för att se “lösningen” stirra dig i ansiktet, och måste du det så är det nästan alltid pinsamt uppenbart vad du ska göra för att hitta den.

Det finns heller ingen plattformsmekanik att tala om. Det kommer scener där du behöver klättra upp från en plattform till en annan, men mer än så blir det inte. Jag hade inga uttalade förväntningar på The Last of Us – mer än att jag antog att det skulle vara bra – men jag hade nog någonstans i bakhuvudet antagit att det skulle innehålla Uncharted-liknande klätterscener.

Kanske ville man ha en mer seriös och mindre lättsam stämning här än i Uncharted, och det respekterar jag väl i och för sig. Men samtidigt har ju spel som I Am Alive visat att det går att ha ännu mer spänd postapokalyptisk stämning än vad The Last of Us någonsin lyckas uppbåda, och ändå ha Uncharted-liknande klättersekvenser som i allra högsta grad upplevs som allvarliga och nervsammanbrottsframkallande.

Här blir “plattformssekvenserna” istället mer eller mindre renodlade transportsträckor, som inte fyller någon annan funktion än att fylla ut tiden så att man inte går direkt från ett fiendemöte till ett annat utan någonting emellan. En nog så viktig funktion förvisso, och en som behövs för att spelets stämning ska kunna bibehållas, men jag misstänker att det ändå är något av en besvikelse för många av oss som sett fram emot spelet.

De häftiga actionscenerna lyser också med sin frånvaro. Visst finns det en och annan scen som sätter sig i minnet, men det handlar om scener av ett helt annat slag än vad man kan uppleva i Uncharted-spelen. Gissningsvis handlar även detta om att skapa en annan typ av stämning. Det behöver ju verkligen inte vara något negativt i sig, men är värt att nämna för de av er som eventuellt hade andra förväntningar.

3. The Last of Us – ett rätt vanligt spel

Men spelar allt detta någon roll egentligen? Det är ju knappast rättvist att förvänta sig att The Last of Us ska vara identiskt med Uncharted trots allt. Kanske inte ens särskilt önskvärt. Varför har det fått så bra betyg (nästan) överallt? Och varför mer eller mindre sågade Aftonbladet det?

The Last of Us börjar bra. De inledande scenerna är spännande och känslosamma och introducerar Joel, den karaktär du huvudsakligen kommer styra under spelets gång. Dessa scener utspelar sig under en natt där samhället brakar åt fanders, och därpå förklaras de kommande 20 åren i spelets historieskrivning med hjälp av den klassiska metoden “lösryckta ljudklipp från diverse nyhetssändningar samtidigt som förtexterna rullar”. Så långt allt väl.

När vi sedan träffar på Joel 20 år senare dröjer det inte länge innan vi måste döda människor för första gången. Det är så klart underförstått att man vid det här laget lever i ett samhälle där folk gör ungefär vad som helst för att överleva, men ändå kan man inte låta bli att snabbt få känslan att det här verkligen är ett väldigt traditionellt tevespel.

När ens karaktär, som ju ska föreställa en hyfsat vanlig människa i en extrem situation, dödar så känslolöst och rutinmässigt så hade det hjälpt stämningen och handlingen i spelet om man hade varit lite tydligare med hur han (och hans partner) egentligen hamnade där, varför man inte ens försöker med grundläggande diplomati utan går direkt på brutalt våld.

Nu gillar jag i och för sig massor av vanliga, icke banbrytande, traditionella tevespel. Men The Last of Us är ett spel som bygger väldigt mycket av sitt existensberättigande på atmosfär och historieberättande, och då är det väldigt synd att man vid flera tillfällen blir tydligt påmind om att det är just ett väldigt vanligt tevespel i grund och botten.

Om man bara kan släppa dessa tillfällen och vänja sig vid tevespeligheten så fungerar den postapokalyptiska stämningen på det stora hela ändå rätt bra, även om den aldrig blir så tryckande som i exempelvis I Am Alive.

4. Handling och karaktärer

Den som haft en gnutta intresse för postapokalyptiska berättelser sedan tidigare kommer inte finna storyn i The Last of Us särskilt revolutionerande. Därmed inte sagt att den är dålig. Den finns där och skapar den stämning den ska, och vid något tillfälle är den till och med lite gripande. Den fungerar väl och den gör sitt jobb med andra ord.

Det låter kanske inte som någon direkt hyllning, men inom tevespelsvärlden är det här bland det bästa som skapas i dagsläget och Naughty Dog ska ha beröm för att de tar handlingen i sina spel på allvar. Visst, de kanske inte når upp till samma klass som Bioware gör med Mass Effect-spelen, men man får nog ändå säga att de ligger i något slags framkant inom industrin.

Ändå kan jag inte låta bli att känna att det borde ha gått att göra lite mer med konceptet. Jag tänker inte spoila spelet genom att gå in på detaljer, men jag tror det hade gått att skapa betydligt fler och starkare känslor inför vad som händer i spelet än vad som nu är fallet. Det hade lätt gått att föra in ett större djup och fler nyanser, tror jag.

Samma känsla har jag inför majoriteten av spelets karaktärer. De är i och för sig avsevärt mer utvecklade än många spelkaraktärer jag stött på i mina dagar, men det hade ändå varit så lätt att få dem att framstå som lite mer mänskliga och flerdimensionella. Till Naughty Dogs stora fördel ska dock nämnas hur skönt det är att spelets kvinnoporträtt inte stannar vid “våp som behöver räddas”. Herre gud vad less jag är på den klyschan i allmänhet – och i spelvärlden i synnerhet…

Den överlägset bästa karaktären i spelet måste vara Ellie. Jag gillar verkligen henne. Hon är både kaxig och osäker, lika stark och självständig som utsatt och sårbar. Hon är helt enkelt en nyanserad och trovärdig karaktär av ett slag som man sällan ser i tevespel.

5. Smygande och strider

Handling i all ära, men vore det allt som spelade roll så skulle vi hellre läsa en bok eller titta på en film än att spela tevespel. I The Last of Us består de interaktiva delarna, undantaget den minimala plattformsdelen som nämndes tidigare, av att försöka smyga förbi och/eller slåss mot infekterade och oinfekterade människor.

Som i de flesta stealthbaserade spel händer det ibland att fiender tappar bort dig obegripligt enkelt, eller att dina NPC-kompisar verkar vara märkligt osynliga för de som letar efter er, men överlag fungerar smygmekaniken bra. Man kan kasta glasflaskor och tegelstenar för att rikta fienders uppmärksamhet mot en viss punkt, och man kan på så vis ta sig fram betydligt lättare. Eller så kan man få dem att gå mot bomben du just placerat ut…

Vissa ställen kan man smyga sig förbi helt, medan man vid andra tillfällen är tvungen att slåss för sitt liv med vad man råkar ha till hands för stunden: har du slut på ammunition till hagelgeväret så kanske det finns någon träplanka i närheten? Den borde hålla tillräckligt länge för att slå ihjäl åtminstone en fiende. Bind något vasst på den så blir den ännu mer effektiv…

Begränsningen i vad man kan bära med sig är relativt generös – de avståndsvapen du hittar behöver du aldrig göra dig av med till exempel. Däremot är bomber, medpacks och annat – samt de material du använder för att tillverka dem – begränsat till tre åt gången. På normal svårighetsgrad är detta tillräckligt begränsat för att du ska känna att det är bra att spela smart, men samtidigt upplever man sällan någon riktig brist, då man hittar nytt material titt som tätt.

Det kan å ena sidan kännas lite fånigt att man kan bära både pilbåge, hagelgevär och jaktgevär med sig medan man simmar, medan man inte har plats för fler än femton skott till hagelgeväret i ryggsäcken. Å andra sidan är det en vettig avvägning för att få spelet att bli roligt att spela. Du slipper störa dig på att du valde att ta med dig “fel” vapen, samtidigt som varje missat skott svider lite i själen då du inte vet när du hittar ny ammunition.

Striderna utspelar sig på relativt stora områden och kombinationen av stealth, skjutvapen och tre olika slags bomber gör att det finns relativt gott om utrymme att spela taktiskt. Faktum är att det är att föredra. Det går visserligen att springa in med dragna vapen och skjuta vilt omkring sig, men smarta fiender med brandbomber, eller infekterade som tål mängder av pistolskott och dödar dig på fläcken om de får tag på dig gör det till en strategi som inte alltid är särskilt framgångsrik.

Det tråkigaste med striderna är närstridsmekaniken. För att slåss med nävarna eller det närstridsvapen du råkar bära på för tillfället så trycker du på fyrkant-knappen. För att slå igen trycker du på samma knapp. Gör man det tillräckligt många gånger i rad så får man ner sin fiende. Det finns med andra ord ingen som helst finess eller taktik i detta läge, utan det är ren buttonmashing. Får någon fiende  dessutom ett grepp om dig så blir det till ett quicktimeevent där du måste buttonmasha exakt samma knapp. Skittråkigt med andra ord.

Just QTEs är något som återkommer då och då i spelet, i stil med “tryck snabbt på triangelknappen för att öpna porten” och dylikt. Det är inget stort problem, men känns bara så meningslöst. Särskilt när man spelat spel som Lollipop Chainsaw, och åtminstone delar av Metal Gear Solid 4, där det bevisas att det faktiskt går att göra quicktime events som bidrar med något till spelet och inte bara är en trött mekanik som borde dött pestdöden för ett decennium sedan ungefär.

6. Multiplayer

För mig har The Last of Us hela tiden varit ett spel att spela i single player, men efter att ha testat onlineläget måste jag säga att jag är imponerad. Sällan har multiplayermatcher känts så spännande och intensiva som de gör här. Med små lag om fyra spelare i varje, och när man startar med minimalt med ammunition och inga crafting materials, så blir det viktigt att hålla ihop och hjälpa varandra – samtidigt som man tvingas röra sig runt kartan för att hitta ammunition, medpacks, material till brandbomber och annat.

En atmosfärhöjande bonus är att man istället för en Kill/Death-ratio mäter sin framgång i hur många överlevare man lyckas samla till sin koloni, och hur många av dem som insjuknar eller dör. Kopplar man spelet till Facebook tas till och med dina fiktiva överlevares namn från din kompislista, vilket så klart ökar stämningen en smula. Man vill ju inte att ens bästa vän ska dö bara för att man inte lyckades hitta tillräckligt med mat och medicin under sin senaste supply raid…

Utöver de vapen och tillverkningsbara bomber som känns igen från huvudkampanjen så finns i multiplayer även en mängd förmågor man kan låsa upp och kombinera i sina klasser på olika sätt. Dessa är varierade och ger goda chanser att bygga sin karaktär på olika sätt, med olika specialiseringar. För den som är mer för det ytliga så finns det även möjlighet att variera sitt utseende med olika typer av plagg som låses upp allteftersom.

Onlineläget i The Last of Us uppmuntrar till taktiskt spelande, besitter större djup än de flesta multiplayerlägen jag testat och är tveklöst det jag upplevt bäst atmosfär i. Det kvalar lätt in på min topplista över spel att spela online!

7. Sammanfattning och betyg

The Last of Us är inte Uncharted, och väntar man sig det så kommer man bli besviken. Men det här är ändå ett spel som klarar av att stå på egna ben och leva på egna meriter. Striderna ger gott om chanser att spela på olika sätt, och uppmuntrar till taktiskt tänkande. Samma sak kan sägas om multiplayerlägena som dessutom kan vara otroligt intensiva och spännande.

Visst finns det saker som kunde ha gjorts aningen bättre, och stundtals skulle man kunna anklaga The Last of Us för att till och med kännas lite monotont. Men det står sig ändå väl i konkurrensen, och de allra flesta spelare kommer säkerligen tycka väldigt bra om det. Även om jag instämmer i det mesta av den kritik som Aftonbladets recensent fört fram så tycker jag att dennes två plus är ofattbart snålt.

Själv ger jag spelets singleplayerkampanj en hyfsat stabil fyra, och onlineläget höjer slutbetyget till fyra och en halv stjärnor av fem möjliga.

Lite reklam

Nu blev den här recensionen av olika skäl väldigt mycket försenad, så spelet har hunnit gå ner en hel del i pris – det är med andra ord hög tid att slå till om du är en av dem som släpat fötterna efter dig! Det finns i skrivande stund att köpa hos Discshop, Spelbutiken och CDON.COM.

The Last of Us
Betyg
Inte den fullpoängare jag hade hoppats på, men ändå ett av de bättre spelen på marknaden just nu. Multiplayerläget är ett av de mest givande jag känner till.